Parkeringsplats för framtidens forskning

Parkeringsplats för framtidens forskning

CMM under uppbyggnad, Maj 1996.

Centrum för Molekylär Medicin (CMM) föddes ur en idé om att samla tvärvetenskaplig forskningskompetens och avancerade laboratorium tätt knutet till Karolinska Universitetssjukhusets kliniker och patienter. Idag står ett hus som inrymmer över 500 forskare och studenter på sjukhusområdet och CMM har under sina 20 verksamma år varit en brygga mellan verksamheterna på Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset. Ett hus där avancerad molekylär och cellbiologisk verksamhet skapat förutsättningar för att omsätta forskningsresultat i förbättrad sjukvård och livskvalitet.

Under 90-talets början bedrevs Karolinska Universitetssjukhusets forskning företrädesvis i små lab lokaliserade i källarlokaler under respektive kliniker. Om än nära patienterna men arbetet bedrevs isolerat och ineffektivt både kostnadsmässigt och intellektuellt. Otillräckligheten tydliggjordes genom att Åke Lernmark som vid den tiden blev utnämnd professor vid KI inte fick tillgång till lokaler lämpade för forskning. Lernmark engagerade sig i frågan men valde ganska snart att flytta sin verksamhet. Vad som behövdes var en byggnad som klarade högt ställda krav på lokaler och som kunde förtäta kunskap och metodik.

Ett nytt koncept växte fram kring det för tiden nya begreppet Molekylär Medicin. En central tanke var att ha en nära kontakt mellan klinik och laboratorium. Ett forskningscentrum behövde vara placerat lätt nåbar för kliniskt verksamma forskare. Idén fanns redan då att korta avstånd skulle minska sträckan mellan upptäckt och användning i vården, sk överbryggande (translationell) forskning. Lars Terenius och Lars Klareskog, fortfarande verksamma vid CMM, var tillsammans med Åke Lernmark de KI-professorer som var drivande i den vetenskapliga delen av husbygget.

Claes LindblomProduktionsteamet för själva husbygget bestod okonventionellt av endast fyra personer: Lars Terenius, Karl Alexandersson (White arkitektbyrå), Nils Brunnqvist (KS-ledningens stab) och Claes Lindblom, civilingenjör och byggare. Claes fick projektet på sitt skrivbord med frågan: Är det här bra? Att Claes trodde på idén om forskningshuset råder ingen tvekan. Man hittar honom fortfarande på CMMs administration där han ritar på hur man smidigast bygger om huset inför den stora forskargruppsrockad som invigningen av NKS forskningsbyggnad Biomedicum innebär.

Det krävdes enträget politiskt arbete för att få samtliga involverade parter med på projektet. CMM lokaliserades till en parkeringsplats men frågan var vem som skulle betala. Huset skulle finansieras till hälften av donationer och resten med lån. För att det skulle vara genomförbart var det strategiskt viktigt att det gjordes via en juridiskt stabil instans; en stiftelse blev lösningen. Stiftelsen lägger sig juridiskt mitt emellan KI och KS som båda är tunga aktörer med hårt reglerade beslutsvägar. ”CMM är en liten organisation med väldigt tydligt uppdrag” säger Claes Lindblom apropå de korta beslutsvägarna. “Det enda som betyder något när ledningen fattar beslut är ’främjar detta forskningen?’.

Lars Terenius”De som först trodde på projektet var Wallenbergsstiftelsen” säger Lars Terenius. ”De bidrog med grundplåten vilket betydde mycket för att även andra skulle gå in med pengar”.  Med start 1994 upparbetades sedan ett tillräckligt stort donationskapital och på våren 1997 var det inflytt. Donationspengarna har förvaltats väl och kapitalets avkastning används till att göra investeringar i den gemensamma utrustningen. Tänket med kollektiv apparatur har varit med från början. Ville man vara på CMM skulle man dela med sig av sin utrustning. ”Summan av delarna skulle vara någonting mer” säger Lars Terenius.

Marie Wahren HerleniusProfessor Marie Wahren-Herlenius flyttade in tidigt på CMM. Hon var då en forskande läkare på Karolinska Institutets campusområde. Som doktorand använde hon antikroppar i serum från patienter med reumatisk sjukdom som verktyg för upptäckter inom basal cellbiologi. Förekomsten av denna typ av antikroppar som riktar sig mot strukturer i den egna kroppen, autoantikroppar, är en central del av sjukdomen. När avhandlingen var klar och Marie byggt upp en egen forskargrupp hade intresset för kliniskt nära frågeställningar växt sig allt starkare. ’Jag ville ta reda på vad autoantikropparna gjorde i patienter med reumatisk sjukdom och fokuserade på Sjögrens syndrom. ’Flytten till CMM innebar för oss en miljö som erbjöd möjligheter att få vara närmare klinik med en infrastruktur lämpad för translationell forskning’, berättar hon. Marie kunde se att när en viss typ av autoantikroppar fanns hos gravida patienter med Sjögrens syndrom överfördes de till fostret och barnet utvecklade hjärtblock som är ett livshotande tillstånd. Många års studier och samarbete mellan reumatologen, CMM och barnkardiologen har lett till att mekanismerna bakom medfött hjärtblock kartlagts och Marie har tillsammans med barnkardiologen Sven-Erik Sonesson utvecklat tester, övervakning och behandling som mödrarna genomgår på kliniken. Prognosen för barnen har förbättrats avsevärt. ’Vi förlorar i princip inga barn längre och tiden innan barnet behöver pacemaker är väsentligt förlängd vilket ger stora vinster för patienterna och deras familjer’ säger Marie.

Lou BrundinCMM har strävat efter att tillföra mervärde för forskarvärlden. Även om forskare från Karolinska Institutet och från sjukhuset hyr utrymmen så är CMM mer än ett forskarhotell.  Den flexibilitet CMM har som fristående stiftelse har gjort att man förutom gemensam utrustning även gjort andra satsningar för forskarkollektivet. Tidigt i verksamheten tog Lars Terenius kontakt med Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser och förmedlade vikten av en satsning på ett kliniskt forskningsprogram för att stärka husets forskningspotential. Stiftelserna gick in med 15 miljoner kronor och säkerställde därigenom att disputerade, välmeriterade kliniker fick möjlighet att söka forskartjänster på halvtid. ”Rent konkret innebar stipendiet att jag kunde ta på mig min första doktorand, dvs starta en egen forskargrupp. Snart disputerar min sjunde doktorand, jag har VR-anslag och en professur” säger Lou Brundin som var en av de första som beviljades stipendium. Hon fortsätter: ”Tjänster av denna typ är mycket viktiga om kliniker ska få möjlighet att driva forskning.”

Ett försök att utvidga konceptet CMM gjordes i slutet av 2000-talet. Ett samarbetsprojekt med Kina inleddes. Projektets syfte var att låta kunskap och kompetens från CMM möta tillgången av patienter och resurser i Kina. Närheten mellan forskning och klinik men också mellan forskare inom olika dicipliner är styrkan med CMMs verksamhet och var en bidragande orsak till att exporten till Kina inte fungerade och fick avbrytas. Det har under åren förekommit flertalet satsningar på utbyten, fundraising och innovation. En del projekt har varit väldigt framgångsrika medan andra sorterats in under erfarenheter. Trots sin oberoende position som stiftelse är det en realitet att forskarnas arbetsgivare är Karolinska Institutet eller Karolinska Universitetssjukhuset vilket i många beslut måste beaktas. CMM ser sig snarare som ett komplement till Karolinska Institutet och erbjuder alternativ inom IT, ledarskap eller webbexponering.
CMM är ingen institution, ingen arbetsgivare och inget forskarhotell. Det är en stiftelse som samlar duktiga forskare tvärs över olika institutioner och dicipliner och bjuder in dem att aktivt delta i programmet. För verksamheten blir aldrig bättre än vad som investeras i den, intellektuellt såväl som finansiellt.

 

 

Text: Ingela Loell